jag är rädd för lyckliga människor, jag är rädd att se dom så... lycklig?
är rädd för att förlora dem jag har, vill inte att de ska känna samma tomhet.
förlåt för att jag beskriver detta i ord, men löftet ger mig inget val.
står fortfarande på samma plats och stampar, vill försvinna bort.
försöker banta ner mig själv för att tro att jag kommer bli lycklig.
men det är inte det jag saknar, det är inte det som fattas.
behöver fylla upp mitt tomma hål, men vågar inte släppa in någon.
har upplevt samma sort hela tiden, samma idioter som bara krossar.
jag kan inte se åt erat håll, ni är lycklig.